”Vi hade hunnit bli gränsblinda”

Deras dröm är den fria rörligheten i regionen. Men just nu är gränsen tydligare än på länge. Fokus Öresund har träffar etnologen Fredrik Nilsson för att ta reda på hur det går för regionauterna.

2010 var året för Øresundsbrons tioårsjubileum. Tonen i rapporteringen var genomgående optimistisk: svenskar och danskar var på god väg att förverkliga drömmen om den gränslösa öresundsregionen. Etnologerna Fredrik Nilsson och Orvar Löfgren skrev sin bok Regionauterna, om öresundsmedborgarna som bor, arbetar och lever i rörelse över nationsgränsen. Sedan dess har mycket hänt, i världen, Europa och vid den dansk-svenska gränsen.

– Egentligen har gränsen aldrig försvunnit, men vi kunde tänka bort den. Nu är den synlig igen. Det är en chock. Vi hade hunnit bli gränsblinda.

Det säger Fredrik Nilsson, som idag är föreståndare för Centrum för Öresundsstudier vid Lunds universitet. Han träffar mig en solig novembertorsdag för att diskutera hur livet förändrats för regionauterna sedan han och Orvar Löfgren skrev sin bok. Förstås står gränskontrollerna i centrum för vår diskussion. De har förändrat spelplanen. Hur mår regionauterna idag?

– De mår inte bra, säger Fredrik Nilsson. Regionauternas dröm är det friktionsfria flödet, den fria rörligheten. Det är just det som kontrollerna hindrar och slår därmed mot regionauternas känsligaste punkt. De byter jobb eller framhärdar i att försöka få tillvaron att fungera ändå. De är av ett segt släkte, hittar nya möjligheter, lär sig nya saker. Regionauter är entreprenöriella. För det är inte så att allt flöt friktionsfritt före kontrollerna heller.

Gränsen, paradoxalt nog, är inte bara en barriär, menar Fredrik Nilsson.

– Gränsen är samtidigt motorn. Det är drömmen om andra sidan, om det som är annorlunda och samtidigt känns så nära och nåbart, som driver regionauterna.

Det är fler gränser som är i spel, menar han. Det är också gränsen i Sverige, mellan Skåne och Stockholm, som blir tydlig. Regionauterna har en stark upplevelse av att rikspolitikerna inte förstår och inte är intresserade av dem.

– Regionauterna menar att problemen kan lösas på politisk väg och att det går att påverka utvecklingen från gräsrotsnivå. Öresundsrevolutionen har uppstått som en effekt av det.

Är den återuppståndna gränsen bara en parentes i den längre integrationsprocessen eller är detta en vändpunkt; kommer vi tala om ett före och ett efter gränskontrollerna?

– Historien visar att gränsen aldrig är konstant, utan alltid i rörelse. 1658 flyttades den radikalt. Efter Napoleon-krigen förändrades nationsgränserna återigen. Dessutom rådde i stort sett fri rörlighet från 1860 fram till första världskriget. Den fria rörligheten försvann i samband med kriget. Därefter var gränskontrollerna återigen mycket stränga. Men passunionen 1954 gjorde det lättare att resa igen. Drömmen om Öresundsregionen uppstod. Från 90-talet utlokaliserades Europas gränser till EU:s yttre stater. Nu är en period då gränsen är här igen. Hur stor betydelse det kommer ha historiskt beror på hur långvarigt det blir. Men människor har i alla tider hittat olika sätt att röra sig över gränsen, att vara regionauter. Det bara skiftar över tid hur den rörligheten ser ut.

 

Text: Sanna Holmqvist